En nybörjares PvP-erfarenheter i Dark Souls-världen

Med ett hundratal speltimmar i bagaget och ett stort antal vredesutbrott i spelserien Dark Souls, känner jag att jag måste dela med mig av upplevelserna som jag har haft med metalagret online i dessa tre titlar.

Att andra spelare har möjlighet att invadera min värld i Souls-spelen har varit väldigt tydligt ända sedan min första djupa kärlekshistoria vid namn Dark Souls Remastered (10/10). Under hela min första genomspelning av titeln, blev jag av erfarenhet mer och mer rädd för att vara mänsklig då jag spelade. Visst hade jag möjlighet att få hjälp av vänliga fantomer, men samtidigt fanns alltid risken att en rödfärgad djävul också dök upp för att göra livet surt för mig.

Med den första titeln i ryggsäcken, gav jag mig an del två i serien. Visst anser många Souls-fanatiker att denna upplaga inte räknas då Miyazaki inte var delaktig i spelet, men jag tyckte att det var en ganska okey utveckling, även om jag saknade ragdoll-effekterna på de nedgjorda fienderna.

Jag vill ju bara att du ska vara rädd för mig…

Men Dark Souls II: Scholar of the First Sin (9/10) leverera en negativ känsla i mig på grund av en helt annan sak. Invasionerna av andra spelare från internet var möjliga även om jag inte var i mänsklig form. Jag hatade varenda orolig sekund av dessa invasioner men kämpade mig igenom spelet i online-läge ändå.

När jag till slut tog mig an Dark Souls III (10/10), var mekaniken tillbaka till den ”rätta”. Jag kan bara bli invaderad när jag är i mänsklig form, och jag kände en viss lättnad igen. Dock visade det sig ganska snabbt att min glädje hade en mörk baksida, eftersom väldigt många individer fortfarande spelar den tredje delen av Dark Souls-serien.

Röd fantom efter röd fantom äntrade min värld och nedgjorde mig brutalt och skoningslöst, medan jag som en osäker valp försökte vänja mig vid skillnaderna mellan del två och tre. Mekaniken för parering är annorlunda, vilket gjorde att tajmingen kändes fel, och ovanpå allt hade jag inte funnit mitt favoritvapen Black Knight Sword ännu.

Så småningom vande jag mig dock vid invasionerna. Jag lärde mig skilja på rutinerade spelare och de som precis fått vantarna om en Red Eye Orb. De som har för vana att invadera andra spelare, visade sig ofta vara betydligt artigare och hälsade gärna innan duellen började.

Att posera är viktigt i en invasion!

Souls-universat är inte orättvist på något sätt, utan gör mig snarare till en mer tacksam och eftertänksam spelare. Invasionerna har för mig i Dark Souls III varit ungefär som Ornstein & Smough i Remastered; ett hinder och en prövning som gör mig starkare och bättre på att överleva.

Under helgen satt jag och min son och spelade tillsammans. Det föll sig inte på annat sätt än att vi började bjuda in varandra som röda fantomer för att duellera. Sedan satt vi i flera timmar och provade ut vilka sköldar som passade bäst för pareringar och motattacker, vilka vapen som var svårast att parera och hur det går att avläsa en motståndare baserat på vilka attacker de använder.

Timmarna tillsammans som duellanter bjöd på ytterligare ett djup i serien, ett djup som jag aldrig förväntade mig att uppleva. Jag har börjat tänka på ett helt annat sätt när det kommer till min karaktärs utveckling. Jag funderar inte längre på vilka värden jag behöver öka för att bli bättre utan planerar istället hur jag vill röra mig i en oskyldig spelares värld. Hur kan jag sätta samma skräck i dem som jag upplevt själv?

Om några helger vet jag hur det känns att spela rollen av den där röda djävulen, och då lovar jag att dela med mig av mina känslor och upplevelser!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.