Återblick: The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel del I och II

Under det senaste året har Class VII från Thors militära skola varit mina resekamrater i 224 timmar. Det tog två genomspelningar i vardera spel för att erhålla de eftertraktade platina-troféerna från de två första delarna i Falcoms Erebonia-serie.

När jag recenserar ett rollspel som tar tresiffrigt antal timmar att spela igenom fullständigt, måste jag göra en avvägning när jag tror att jag sett tillräckligt mycket av spelet för att göra en rättvis bedömning. Jag vill härmed göra en pudel på den nia jag gav i betyg eftersom båda spelen är solklara tior för mig. De 35 timmar jag hade spelat när jag skrev The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel II (9/10) visade sig inte vara representativa, då den senare delen ändrade karaktär och lyfte rejält. Jag skulle också ge The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel (8/10) full pott.

Jag har länge besvarat frågan om vilket mitt favoritrollspel är med en lista bestående av bland annat Xenogears, Final Fantasy IX, Persona 4 Golden och Baldur’s Gate II. Om någon frågar mig idag, behöver jag inte längre någon lista; jag svarar utan betänketid Trails of Cold Steel I & II. Det är svårt att separera dem, eftersom del två inte är en uppföljare som det brukar vara, utan en direkt fortsättning där du förväntas veta vad som hände i del ett.

Vad är det då som gör spelen så bra? Jag vill lyfta fram några egenskaper som gör att spelen sticker ut från den vassa konkurrensen.

Det är många som tar ett svärd till en eld-, magi-, eller robot-fajt

Berättelsen

Det är på ytan en ganska banal historia med den traditionella föräldralösa pojken som visar sig ha mystiska krafter och dras in i omfattande intriger. Men skenet bedrar; det finns ett djup och en historia i världen som inte många spel kan skryta med. I berättelsen avhandlas allvarliga ämnen som friktion i ett klassamhälle, terrorism, inbördeskrig och massförstörelsevapen. Det låter tungt och dystopiskt, men en perfekt balans lyckas ändå bibehållas mellan det småskaliga och globala samt det allvarsamma och lättsamma.

Djupet i berättelsen och bakgrundshistorien gör att alla dialoger; från en bonde på landsbygden till Erebonias kronprins, blir intressanta. Det finns massor av intriger, många karaktärer och fantastiska platser att upptäcka och allt vävs ihop på ett fantastiskt sätt. I sann japansk rollspelsanda skrivs du inte på näsan utan lämnas titt som tätt små ledtrådar om saker som inte förklaras inom ramen av spelet. Det finns massor av trådar jag längtar efter att få dra i under den kommande, tredje delen.

Karaktärerna

Precis som i Persona 4 Golden är majoriteten av karaktärerna du kontrollerar klasskompisar, och känslan blir att du som spelare också blir vän med dem. Till en början känns alla figurerna väldigt endimensionella och arketypiska, men det gör deras utveckling så mycket mer intressant. Du har den snobbiga adelssonen, flickan vars mamma satsat på karriären och i stort sett övergett henne, du har plugghästarna, killen från landet, och en musiker vars pappa tvingat honom att gå i militärskola.

Även om utvecklingen av huvudpersonerna står i fokus, finns det en uppsjö av intressanta icke-spelbara karaktärer och gästkaraktärer att upptäcka. Det är alltid en fröjd att prata med figurer i omgivningen, och de humoristiska inslagen tilltalar mig allra mest. Husan Sharons sätt att retas med Rean, Angelicas anspelningar och flörter med andra kvinnor, och prins Oliverts överentusiastiska kommentarer i samband med sidouppdrag är alla höjdare på ett skruvat, japanskt sätt.

Du, efter plugget. Det fixar sig alltid.

Musiken

En otroligt viktigt del för mig när jag spelar ett långt rollspel är att musiken inte blir tråkig och att den förhöjer känslorna i de olika situationerna. Kompositörerna Hayato Sonoda, Takahiro Unisuga och Saki Momiyama har inte bara lyckats skapa intressanta och relevanta musikstycken, utan musik som håller att lyssna på även utanför spelet.

Här bjuds på allt från rock med elgitarr till pampiga symfoniska stycken och småtokiga trudelutter. Oavsett om du utforskar ett uråldrigt tempel, slåss mot en fruktansvärd boss eller bara samtalar med en sprallig filur finns där musik som passar helt perfekt och förstärker både känslor och upplevelser. Ett par av favoriterna är ”Don’t be defeated by a friend”, ett av stridsmusikstyckena som spelas när du ställs mot kamrater eller utmanas på en vänlig duell, och ”Holy Saint, Holy Spirit” som innehåller sång och förstärker den mystiska känslan när du utforskar en elementar-helgedom.

Stridssystemet

När jag tänker på stridssystemet tar superlativen slut. Det här är utan någon som helst konkurrens det bästa turordningsbaserade stridssystemet jag någonsin sett. Anpassningsmöjligheterna är enorma och det finns väldigt många olika taktiker att utforska och experimentera med.

I spelets grund återfinns de vanliga komponenterna med attack, magi, använda föremål eller fly. Men redan när du tittar på magidelen börjar det bli intressant. Vilka magier du kan använda är knutet till kvartsstenar som du stoppar i ett antal platser som varje karaktär har. En av dessa stenar är en mästarsten som kan ge specialförmågor, magier och påverkar dina grundegenskaper.

Utöver detta finns vapen, rustning och tillbehör att hålla reda på. Du har även kontroll över placeringen av dina figurer vid strider, vilka som ska vara länkade till varandra och vilka samarbetsattacker som aktiveras när du får fienderna ur balans.

I slutet av andra spelets andra genomspelning hade jag fått ihop så mycket bra utrustning och kvartsstenar att jag kunde sätta ihop intressanta specialroller. Till exempel agerade Fie undvikande tank med 120% chans att fly undan attacker och samtidigt utdela kritiska motattacker när fienderna missar. Rean såg till att varje attack försenade fiendernas drag och i vissa fall lyckades jag besegra bossar utan att de fick agera en enda gång.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om stridssystemet, eftersom det verkligen håller i längden. Efter mina veckor av spelande tröttnade jag inte en enda gång på att strida och det är en enorm styrka i den här typen av spel.

Min väntan på att den tredje delen översätts till engelska känns redan nu plågsamt lång, då det släpps i Japan först i höst. The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel III släpps exklusivt till PlayStation 4 och av skärmdumparna att döma ser det helt fantastiskt ut. Jag ser med spänning fram emot fler äventyr tillsammans med Rean!