PSbloggens årslista 2018: Årets överraskning

Idag är det dagen innan nyårsafton, och vad passar bättre då än att reflektera över vad som överraskade oss riktigt ordentligt i år? För egen del, handlar överraskningarna i privatlivet mycket om saker som jag trodde inte var möjliga att uppnå. Saker som jag inte trodde kunde hända.

Men i PlayStation-världen handlar såklart årets näst sista inlägg om den där titeln som du inte förväntade dig att den skulle bli så bra som den blev, eller spelet som du inte visste fanns men som tog dig med storm. Vi berättar först om våra överraskningar, sedan vill vi gärna höra vad som hände dig under året!

Dark Souls: Remastered

Your soul is mine! På alla sätt du kan tänka dig!

Martin:
Alltså! Vad hände egentligen? Jag är en relativt ”normal” spelare som älskar japanska rollspel. Jag njuter av att nöta nivåer och slå samma fiender om och om igen. Är inget stort ”fan” av utmanande utmaningar om man säger så. Men ändå hände något rent magiskt när jag efter ett tiotal timmar med Dark Souls: Remastered (10/10) kände att jag inte kunde få nog. Nytt sikte är satt på att klara samtliga From Software-titlar och jag är, efter många om och men, på god väg att ta mig djupare in i Dark Souls II: Scholar of the First Sin (9/10).

Jesper:

En god vän lånade ut sitt exemplar av Demon’s Souls till mig under PlayStation 3-tiden och hyllade det som ett fantastiskt actionrollspel. Jag gav det en halvtimme och efter mitt femtonde dödsfall matade jag ut skivan i ilska och startade aldrig mer upp det. Det satte så djupa spår att jag trots fantastiska recensioner och personliga rekommendationer aldrig plockat upp SoulsBorne-serien sedan dess.

När Dark Souls: Remastered väl släpptes i år bestämde jag mig för att ge det en chans. Jag blev helt golvad av den otroliga bandesignen och hur väl spelvärlden hänger ihop sammantaget med ett oväntat fritt spelsätt där varje tillfälle jag undrat om något går att göra så har det fungerat.

Jag måste också nämna den starka tvåan som överraskade mig i år, Tesla vs Lovecraft (9/10). 10Tons är inte direkt kända för tighta actionspel sprudlande av spelglädje, kombinerat med både fin grafik och ett gediget uppgraderingssystem. Hade jag inte upptäckt Dark Souls hade det utan konkurrens varit årets överraskning.

God of War

En skäggig jätteorm? Det är likt God of War, en överraskning.

Jerry:

Jag har aldrig tidigare uppskattat de tidigare spelen med surkarten Kratos, men jag blev positivt överraskad av hans mognad i det nya God of War (9/10). Att se en skäggig, grekisk halvgud i de nordiska trakterna är inte bara en intressant kulturkrock, utan också ett fullspäckat äventyr som håller hög standard hela vägen till sluttexterna.

Johan:

När jag tog mig an uppgiften att recensera omstarten av God of War-serien hade jag ganska begränsade förväntningar. Jag visste att det skulle leverera bombastiska scener med imponerande tekniska åstadkommande, men berättelsen har ju aldrig riktigt varit i framsätet i de tidigare spelen. I detta spel har dock utvecklarna dragit lite i handbromsen för att låta händelserna och karaktärerna få utrymme att växa och andas. Det finns absolut ingen brist på action, men att Kratos faktiskt skulle kunna skildras som en någorlunda sympatisk karaktär är smått imponerande.

Mutant Year Zero: Road to Eden

En gris och en anka går in i en bar. Du kan inte gissa vad som hände sen.

Fredrik:

Som en gammal rollspelsveteran var Mutant-världen inget nytt för mig. Jag har spelat rätt mycket av både Mutant, Mutant 2 och Mutant 2097. Har dock aldrig rört vare sig Mutant: Undergångens Arvtagare eller Mutant: År noll (det sistnämnda är nog bara en tidsfråga). Men när det började läcka lite bilder från ett nytt spel utgivet av Funcom med ett par märkliga karaktärssilhuetter så började jag bli lite mer än lovligt nyfiken.

När spelet till sist utannonserades – Mutant Year Zero: Road to Eden (7/10), introducerades de karismatiska karaktärerna Dux, en muterad anka och Bormin, ett muterat vildsvin. Uppfyllde Mutant Year Zero: Road to Eden mina förväntningar när det kom till humoristisk, samhällskritisk postapokalyps i Sverige? Ja. Kombinerades det med ett fungerande och intressant spel? Ja, men jag hade kanske önskat mig lite mer variation i strider och i karaktärer och deras mutationer.

För att vara ett första större verk från en rätt ny studio är det dock bra mycket bättre än vad det egentligen har rätt att vara. Låt oss hoppas att vi får följa Dux, Bormin och Selma på deras fortsatta äventyr genom den radioaktiva zonen på jakten efter sanningen.

Anton:

Jag var helt övertygad om att Mutant Year One skulle missa målet. Upplägget lät alldeles för bra för ett spel utvecklat kring ett svenskt penna-och-papper-rollspel från min barndom. Därför står jag glatt med hatt i hand och erkänner att jag hade fel, M:YO är inte bara bra för att vara ett spel mellan A och AA, det är bra, punkt. Jag gillar att det är lite för svårt och att det går att spela ännu svårare än jag gör det. Men mest gillar jag det för att det så perfekt fångar “efter katastrofen i Sverige”-rollspel med bravur.

Valkyria Chronicles 4

Den underbara grafiken är tillbaka också!

Krille:

Jag hade mer eller mindre gett upp hoppet om en ny del i denna vackra saga, och efter fiaskot Valkyria Revolution krossades mina drömmar totalt. När Valkyria Chronicles 4 (9/10) ändå dök upp i år, cementerade det genast sin plats som ett av de bästa strategiska rollspelen. Trots ganska små förändringar känns såväl spelupplägg som estetisk inramning otroligt fräscht och originellt även tio år efter första delen i serien.

Vilken titel överraskade dig mest i år?